Else Ellen Luotonen (s. 1913)

Då det i dag 28.12.2013 har förflutit 100 år sedan Else föddes, skriver jag ner några skisserade biografiska fragment som vi hennes kära tre pojkar i en sann wikipedia anda (hjälp av anekdoter etcetera från släkten mycket välkomna) med åren håppeligen förmår att utveckla till en kortare biografi både på finska och svenska.

Else föddes altså 28.12.1913. Hon dimiterades 1931 som student från Brändö Svenska samskola, senare som diplomekonom från Svenska Handelshögskolan. Efter ett år i London som praktikant på en pappersagenturen Flatau & Dick tjänstgjorde hon inom ekonomi- och redovisningsfunktionerna på Myllykoski pappersbruk i Anjala socken samt därefter på Helsingfors Spårvägsbolag (senare Helsingfors trafikverk).

Under vinterkriget 1939-1940 tjänstgjorde Else som luftvärnslotta i Helsingfors, under fortsättningskriget 1941-1944 som frontlotta tillsammans med syster Ulla med den så kallade "Vallila" bataljonen under major/öfverstelöjtnant Claes "Clasu" Gripenberg". Efter kriget ingick Else 1947 äktenskap med hortonomen, kaptenen i reserven , sedermera affärsmannen i trädgårdsbranchen / banktjänstemannen Alvar Luotonen i hans andra äktenskap.

Else och Alvar (likt syster Ulla och hennes estniska fästman Ants Lahi från de frivilliga "suomipojat", bror Pelle och hans fästmö lottasyster Aino som skötte honom efter den livsfarliga minskadan, samt yngsta syster och lotta Marianne och hennes fästman Olavi Laijoki) hade lärt känna varandra vid fronten, första mötet skedde tillsammans med syster Ulla vid artillerifestningen Ino på karelska näset hösten 1941 . Else och Alvar började umgås i Helsingfors 1945. En gemensam och genom livet kär vän (bland många) från dessa front och krigstider till både Else, Alvar, Ulla, Ants, Pelle, morbror Eivind samt mormor Ellen, pappa Georg och mor Gretel var den från Åbo bördige festfixaren, "Finlands hovmästare" Mauri "Maurice" Lindgren.

Efter ca. ett års underhyresboende hos svärföräldrarna Georg och Gretel på Kammiogatan 9 (nuvarande Sibeliusgatan i främre Tölö) kunde Else och Alvar 1948 flytta i sin nybyggda villa på Degerö i östra Helsingfors. Där fick de tre söner: Kim 1948, Klaus 1950 och Kai 1952.

Efter Kims födsel lämnade Else sitt yrkesliv och blev hemmafru. Vid sidan av att med barnflickornas (Taina, Irene, Elfi, Resi, Hildegard) och städerskan +alt i allo för familjen i närmare tjugo år, "tant Elsa" Söderström svara för hushållet både i Helsingfors och på sommarvistet på Alvars fädernehemman Villuoto i den sydvästra arkipelagen var Else mycket aktiv inom diverse kulturella och välgörande strävanden som tex. Frihetskrigarnas understödsfånd- Vapaussoturien huoltosäätiö ; Puutarhanaiset - Trädgårdskvinnorna r.f. , samt Rudolf Steiner skolans understödsförening samt den mycket digra föräldraverksamheten i skolan.

Elses käraste hobbyn omfattade fjällskidning i Äkäslompolo med kvartering hos Britta Stenfors på Stenastugan - Else var en av pioniärmedlemmarna i Fjällskidarklubben - 37 rf.; botanisk växtsamling som hon lärt uppskatta genom handledning av morfar P.E. S.; porslinsmålning i spåren av sin mormor Ellen och mor Gretel; handarbete, matlagning och mattvävnad ( genom sin mormor Ellen), svamp- och skogsbärsplockning samt trädgårdsskötsel. Alltid hade hon en bok på finska, svenska, tyska eller engelska - till och med några franska försök - på gång. Likt sin mormor Ellen älskade Else alla vilda samt tama djur och hon var från Kotkaniemi och hemmen på

bruksorterna mycket van med allehanda gårdsbruksarbeten , boskapsskötsel, samt jakt och fiske, vilka kunskaper hon även kunde med glädje dela med då hon hjälpte sina svägerskor Lempi och Helena Luotonen under -50 tals somrarna på Villuoto hemmanet. Tennis spelade Else aktivt upp till kriget, hundar, som hade ingått i hennes liv sedan barnsben, höll hon ända till döden, sista i ledet var taxarna Sam och Sebastian.

Else var en kulturmänniska i vid bemärkelse: lika tryggt hemmastadd med både människor och naturen i vildmarken, landsbygden samt de olika institutionella rum både i Finland samt Europa. Hon var en blomstermänniska, en sällskapsmänniska och festvärdinna, en älskande och mycket omtänksam och upplysande mamma till sina söner samt trogen vän till deras vänner och kusiner samt hennes gudbarn. Hon var mycket släktkär och hade en speciell talang att empatiskt och naturligt bemöta alla i sin omgivning- oberoende av härkomst eller andra egenskaper.

Trots Elses sunda levnadsvanor försämrades hennes hälsa oväntat sedan hon fyllt 50, då hon fick genomgå två svåra operationer i följd, vilka påtvingade en flera månaders konvalescens på Eira sjukhus. Tack vare medicineringen, sina dagliga långa promenader, sommarsimmandet samt skidturerna på vintrarna kunde hon dock länge motarbeta de medfödda hjärt-, och kärlsjukdomar som slutligen likt hennes syster Pippe tog hennes liv i förväg. Else avled 65 år gammal av hjärninfarkt på sommarvillan Pirttivuori på Alvars barndomshemman Villuoto, i Töfsala (Taivassalo) socken 26.7.1979.

Närmare sagt föddes Else på Kannuskoski bruk i Valkeala socken, pappa Georg var teknisk chef på bruket mellan 1911 och 1915. Elses gudföräldrar var Ester-Margaret och Erik von Frenckel. Erik var pappa Georgs studiekamrat från Dresden - han blev sedermera beryktad som chef för 1952 olympiaden i Helsingfors och lika ökänd för sina kvinnoeskapader med Taabe Slioor, 50 talets "famme fatale". Geografiskt ligger Kannuskoski halvvägs mellan staden Kouvola och Luumäki socken, var Elses morfar Pehr Evind Svinhufvud med sin fru Ellen nyligen hade köpt Kotkaniemi gård för att ha det som sitt hem samt domsagokontor då P.E. hade blivit häradshövding i Lappo domsaga. Else var deras första barnbarn, endast 5 år yngre än deras yngsta son Eivind, som med sina tvenne fruar blev Else mycket kär genom hela livet. Else var altså det första barnet till 1887 i Viborg födde diplomingenjör Georg Alexander Sommar och hans nygifta, 1892 i Åbo födde Ilmo Gretel Svinhufvud, P.E.:s och Ellens nästäldsta barn. Efter Else föddes ännu 5 syskon: Pehr, 1915 i Heinola (Pelle); Ruth, 1917 i Jyväskylä (Pippe); Ulla, 1919 i Helsingfors; Marianne 1924 och Ebbe 1928 i Harlu, Hämekoski.

"Luumäki morfar" samt den mycket driftiga "Mommo Ellen" stod Else mycket nära, då familjen Sommar firade så gott som alla semestrar på Kotkaniemi ända till mitten av 1940 talet då P.E. dog. Även därefter höll Else en mycket nära kontakt till Kotkaniemi- med mormor Ellen och morbror Eivind och hans Aune samt trotjänarna Reetu och Einari.

Pappa Georgs olika uppdrag inom finska pappers- och verkstadsindustrin förde sedan familjen runt Finland (Heinola 1915-1917; Jyväskylä 1917-1918; Helsingfors 1918-1922; Hämekoski i Ladoga Karelen 1922-1928) tills de 1928 åter bosatte sig i Helsingfors på Hertonäs bulevarden i Brändö villastad. Speciellt under vistelsen i Ladogakarelen var de yngsta barnens skolgång närmast baserad på inhysta guvernantters arbete, Else och Pelle var under 1920 talet under flere år inacckorderade i Viborg för skolgång i pappa Georgs hemstad där farföräldrarna , moster Mary, hennes man farbror Olof Alfthan samt kusinerna Gunvor och Per Olof då levde. Dessa krävande år i avskildhet från kärnfamiljen och under sträng uppsyn av skolkvarteringen knöts de speciella nära bandet mellan Else och Pelle som höll genom livet.

På grund av morfar Pehr Evinds flera ledande nationella roller samt hans dramatiska förvisning av den ryska tsaren Nikolaj II till Sibirien från hösten 1914 till våren 1917 präglades Elses och alla barnbarnens barndom och ungdom ovanligt starkt av de historiska händelserna kring Finlands självständighet: Självständighetsdeklarationen av den av morfar ledda senaten i november 1917, morfars möte med Lenin i Sankt Petersburg vid årsskiftet 1917/1918 för att förmå den nyssbildade Sovjetunionen att erkänna Finlands självständighet , inbördes/frihetskriget på våren 1918 då morfars senat satt i exil i Vasa och han utnämnde Mannerheim till armens överbefelhavare samt förhandlade i Berlin om den avgörande tyska hjälpen för att befria södra Finland från ryska soldater och rödgardister; utnämningen av morfar till självständiga Finlands första statsöverhuvud i maj 1918 och sedermera återkomsten efter de oroliga sekelskiftet 1929/1930 till premiärminister 1930 och president 1931. Under morfars presidentskap 1931-1937 lyckades han med hjälp av sin personliga prestige och breda stöd bland folket kuva det av Lappo rörelsen och med Mannerheims goda minne uppviglade fascistiskt (likt bla. tyskland, polen, italien och estland)undertonade och för demokratin ytterst farliga Mäntsälä upproret på våren 1932. Därefter utvecklades Finland mycket gynnsamt vari morfar strävade styra landets utveckling mot nordiskt samarbete. Det var naturligtvis en mycket intressant och händelserik tid för den nyss fullvuxna och i studier och yrkeslivet engagerade Else. En sådan anekdotal händelse var morfars inbjudan till hela Elses klass att åtnjuta studentkaffe på slottet våren 1931.

Teksti: Kai Luotonen